Nånting jag ofta stöter på med nya elever är att jag vänder upp och ner på deras värld. Det här är någonting som kan vara väldigt jobbigt och jag har på sätt och vis själv varit med om det, även om jag var väl medveten om att det jag lärt mig var fel och letade efter någon som kunde hjälpa mig att göra rätt. Även om man vet att det man gör är fel, så är resan till bättre ridning ändå ibland lite an en kamp mot gamla ovanor. Så här kommer min egen historia om att jag fick möjligheten att lära om.

Jag gick på ridskola under min uppväxt, som många andra. Det var tuff ridning som lärdes ut och vi var sjöblöta av svett efter lektionerna, det var normalt att ha slitit så i hästarnas munnar att man hade rejäla skavsår/blåsor på ringfingrarna. Att hålla om med skänkeln gav en rejält starka ben, för nåde dig om du släppte skänkeln ens ett steg. Jag fick en gång höra av min ridlärare att jag skulle aldrig bli en bra ryttare för jag var inte tillräckligt stark, man måste vara stark för att kunna rida bra. (Kan ju säga att jag alltid haft en bra grundstyrka, aldrig varit en klenis) Redan innan jag fick förklarat för mig att styrka saknades så hade jag börjat fundera på om det verkligen skulle vara såhär. Det såg ju inte ut så om man tittade på t.ex. Spanska ridskolan. Att rida ska väl vara ett samarbete med hästen, inte ett värstingpass på gymmet. Jag började leta efter böcker som kunde hjälpa mig hitta ett sätt som fungerade utan att behöva vara så himla stark i armar och ben. Innan jag bytte ridskola så var det framförallt en häst som gav mig en otrolig aha-upplevelse när jag experimenterade med det jag läste och jag kommer aldrig glömma det hon visade mig i hur man kan rida. En stor älg till lektionshäst som helt plötsligt en lektion dansade fram som på moln med mig.

Sen kom jag till en annan ridskola och första lektionen så säger ridlärare att jag ska i skänkelvikningen lägga till skänkeln när magen åker åt sidan. Själv hade jag lärt mig göra det rätt mycket annorlunda. Från den dagen så öppnade sig den värld jag letat efter, jag satt som en kratta, fick kämpa en hel del det året med en massa ovanor. Men att äntligen få lära sig rida på riktigt var fantastiskt och väl värt mödan att kämpa bort alla konstigheter. På den vägen har det sen varit, min häst hade och har extremt höga krav på korrekt kommunikation och har alltid varit tydligt med att visa när jag inte hittat rätt, dock aldrig ojuste i sin ”uppfostran” av matte.

Att lära om är svårt, mycket sitter djupt i kroppen och kan till och med ploppa upp igen när man minst anar det. Att på ett sätt börja om från början i sin ridning, var nybörjare igen…självklart ruckas världen rejält! Jag blir varje gång otroligt imponerad av er elever som har modet att hoppa på denna resa. Ni beger er ut på ny mark med er häst och ni ska tillsammans hitta varandra i ett ibland helt nytt språk.

Så all respekt till er som vågar ta klivet ut och fortsätta utforska ett nytt sätt att kommunicera med er häst som ni tidigare inte visste man kunde göra. Det är svårt att gå från att man hade koll till att få information och upplevelser som gör att man känner sig som en nybörjare igen. Det är otroligt viktigt att vara snäll mot sig själv i denna process, vi är ibland alldeles för duktiga att tänka negativa saker om oss själva. Ni som tränar för mig vet att ni har sällskap på den resan, jag är här för att stötta er att hitta rätt och er häst hjälper er också.

Istället för God Jul önskar jag er alla en God Ridning! 🙂

(Håll utkik, det kommer komma fler inlägg om inlärning framöver)