Idag var jag ute och gick en sväng med Luar och en av vägarna vi kan gå passerar en travslinga. Vi har fram till idag inte mött någonting mer än rådjur på våra promenader, vi bor lite i skyddad verkstad kan man verkligen säga. Idag hade jag dock turen att det kom en travare med sulky och dessutom med en till häst “på släp”.

Jag har misstänkt att Luar inte är den explosiva typen, men jag tränar också med mina hästar så att de inte ska känna att de behöver vara det. Jag hörde att något kom skramlande snett bakom oss så jag uppmärksammade henne på det och vände oss mot det som lät. Luar stod, vilket jag misstänkte att hon skulle göra, som en stenstod med så starkt bultande hjärta att hela hon hoppade.

Vi tittade på dem tills de kommit iväg en bit men fortfarande inom hörhåll när jag frågade om vi kunde vända om och fortsätta vår promenad. Detta för jag ville se hur trygg hon var med mina beslut att lämna den potentiella faran inom hörhåll bakom sig. Det var absolut inga problem för henne att fortsätta gå med mig. Hjärtat hade lugnat ner sig när jag bad henne att vända, hade det fortfarande bultat starkt hade jag inte bett henne att vända. Det gäller att välja sina tillfällen rätt.

Vi hade sedan turen att råka ut för en häst en bit bort som galopperade, detta var himla intressant och många hästar brukar ju kunna bli lite taggade när andra hästar springer i närheten. Men min coola Luar tittade på den och vi kunde utan problem jogga en bit (det jag orkade i snö och gummistövlar) där vi var utan att hon skulle bete sig särskilt ystert mer än skaka lite på huvudet. 🙂

Ni elever som har lite nerviga hästar vet att jag brukar säga att se till att ni ser faran före er häst och visa er häst vad ni ser. På så sätt kan ni visa att ni har kontroll över situationen, hästar är många gånger vana vid att vi är ouppmärksamma grottmänniskor som inte har koll och då inte förstår vilka faror som lurar i buskarna. 🙂

Och låt din häst titta ordentligt! Jag stod på ett stall för många år sedan där en ridtur helt plötsligt hade ett hägn med får bredvid sig. Jag och Trolle stod nog där i 20 minuter och tittade på fåren i vinterkylan. Jag satt bara passivt utan att driva på, han visste ju ändå vad jag ville så varför tjata. Efter 20 minuter kunde han gå förbi dem frivilligt, jag tror att vi var enda ekipaget som red förbi där utan rädslo-reaktion från hästen. Så ta din tid, du tjänar på det längre fram.

Vad gäller travekipage så har jag helt andra erfarenheter med Trolle. Han är traumatiserad av någon form av olycka som jag inte fått information om, men hans reaktion var en helt annan första gången vi mötte en travare när han var ung. Trolle fick panik, stod på bakbenen och skulle fly i full kareta bort från dem när de kom. Han klarade inte ens av ponnyvagnarna som stod lutade mot stallväggen till en början. Men med lite träning så kunde vi till slut rida med ponnysarna och deras vagnar.