Håll om med skänkeln – hur mycket ska vi egentligen använda våra ben?

Luar undersöker mattes skänkel

Ett sätt att rida på, som jag själv lärde mig som barn var att hålla om ordentligt med skänkeln. Släppte vi skänkeln ens för en sekund på den ridskolan så fick man bassor av ridläraren. Andra uttryck jag stött på är driva in i handen, samt håll emot och driv. Det finns nog flera.

Något av de vanligaste problemen jag stöter på med nya elever är att deras hästar är sega, saknar bjudning. Den vanligaste orsaken är att ryttaren använder otroligt mycket skänkel. Vissa har lärt sig att det är så man ska göra för att få hästen att arbeta i form, de har fått lära sig att ryttaren måste jobba mycket med sina ben för att få hästen att trampa under sig och gå på tygeln.

Andra har kanske lärt sig ovanstående, men dessutom hamnat i en ond spiral där hästen helt sonika inte bryr sig om de där benen på ryttaren som försöker trycka ut inälvorna på den.

De blir alla fascinerade av att det går att lära om och få en häst som går av sig själv utan ryttarens ständiga tjatande med skänkeln.

Vad händer egentligen med hästen när vi själva arbetar så hårt med våra ben?

Det konstanta skänkeltrycket som man kan se hos vissa ryttare begränsar rörelsen hos hästen. Tänk dig själv, eller be en kompis att hålla ett konstant ordentligt tryck runt dina revben och så rör ni er framåt tillsammans. Hur blir din rörlighet?

En tjatig skänkel som driver hästen i varje steg gör att hästen slår dövörat till och man behöver använda kraftigare och kraftigare skänkelhjälp, till slut lyssnar den inte heller bra på sporrarna. Om man rider med sporrar och vill ta reda på om man hamnat i en negativ spiral där hästen inte lyssnar så bra på skänkeln så är det bara att testa att rida ett pass utan sporrar. 🙂

Jag brukar jämföra alla hjälper som när man tränar fot med sin hund. När man ber sin hund gå fot så går man inte och upprepar fot-fot-fot-fot-fot-fot-fot-fot-fot-fot-fot-fot-fot-fot bredvid hunden. Man säger fot och så går man och hunden ska följa med tills den får ett annat kommando. Hundägarens kroppsspråk säger till hunden att gå fot, på samma sätt som ryttarens sits säger åt hästen att gå framåt.

Enkelt beskrivet så tänker jag såhär:
Nedre delen av skänkeln pratar med respektive bakben. De säger till om jag vill att hästen ska lyfta på benet om det är i marken och den säger till hästen att flytta på benet in under kroppen om benet är i luften. Överskänklarna och knäna kan påverka bogarna. Byta gångart upp eller ner, göra halt, öka minska tempot, det sitter i sitsen men kan understödjas med skänkeln. Men det fascinerande är att det går att lära hästar att gå fram när man lättar på skänkeln och stanna när man håller om. Vad gäller säkerhet så kan det till och med vara lite finurligt, tänk vad bra att ha en häst som lärt sig att stanna för att man håller om med benen när den skyggar för något och man klämmer åt med skänkeln för att hålla sig kvar. 🙂

En liten anekdot ur mitt liv är när jag var hästvakt och skulle träna en stallkompis häst när hon var på semester. Jag hade inte ridit någon annan häst än min egen på ett par år och konstaterade när jag satt upp att jag inte fick hästen att skritta iväg från uppsittningspallen. Det tog några sekunder innan polletten trillade ner och jag använde skänklarna för att få hästen att börja skritta. Det som blev jobbigt var att när jag lät skänklarna vara passiva så stannade hästen. I det här fallet så valde jag att arbeta hästen från marken under stallkompisens semester. Jag ville inte ändra det hon och hennes häst var van vid i ridning och själv var och är jag inte bekväm med att använda den typen av konstanta hjälper.

Så träna på att när du använder dina skänklar så ska de betyda något för hästen varje gång och varje gång ska hästen svara på din skänkel. Fundera också på hur ofta du omedvetet petar på din häst med skänkeln och vad det är som gör att du känner att du behöver göra det.

Posted in Ridning and tagged , .

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.