Klockan åtta på kvällen fredagen den 12 april 2019 landade Luar, blivande fyraåring, hemma hos mig. Då hade hon börjat resa från Wales på måndagen från det enda hon kände till i sitt liv.

Under lång tid var stressnivån lite för hög hos henne, jag hade magkänslan de första månaderna att nä, det här är inte hon, hon behöver definitivt tiden att landa i sitt nya liv.
Vi blev dessutom tvungna att flytta våra hästar då gården vi hyrde lösdrift på skulle säljas. Flytten har iofs bara varit positiv då vi idag hyr eget stall och har en hel del mark till vårt förfogande. Men för Luars del så var det mycket nytt alldeles för nära inpå i tid och min magkänsla fortsatte att finnas där.

Jag och Luar gjorde därför inte så mycket i början utan det viktigaste var att hon skulle hitta sin plats och trygghet i sin flock. Hon var dessutom inte så mycket hanterad när hon kom så vi har fått träna en hel del på att vänja sig vid beröring på hela kroppen och lyfta på hovarna. Hon är heller inte van vid att stå på stall så det är fortfarande liten av en utmaning att ha henne inomhus.

En intressant sak hände när vinter kom, eller vad vi nu ska kalla de regniga månaderna som var förra året. Jag skulle prova de täcken jag hade på henne och tog dessutom med det mycket skitiga regntäcket hon kom med. Hon kände direkt igen det och ägnade väldigt lång tid att bara stå och lukta på det. Jag testade till och med att lägga andra täcken över det och då drog hon fram det täcket. Jag märkte att där försvann en hel del av hennes stress. Så ja, hästar kan ha hemlängtan.

Det jag har upplevt med Luar får mig ofelbart att tänka på alla som får hem en ny häst. Det är ofta man ser inlägg i sociala medier om problem som uppstår efter någon månad (ibland till och med bara någon vecka) efter att man fått hem sin häst. Hästar behöver tid, mycket mer tid än vad vi ger dem. Vi behöver också bli bättre på att läsa våra hästar. Jag såg t.ex. att Luar vid vår hanteringsträning otroligt snabbt kunde stänga av (=inlärd hjälplöshet) och blev då förstås lätthanterlig. Men….hon var ju inte där, hon var inte med i vad vi gjorde utan var en robot som gjorde som hon blev tillsagd. Min valack var precis likadan när han kom till mig och jag har stött på det hos en hel del andra hästar genom åren, så jag var inte främmande för det jag såg.

Jag upplever ofta att en häst med stress i kroppen behöver känna sig hörd. Det är när de inte känner sig hörda som det kan bli stora, ibland explosiva reaktioner. För när vi inte hör dem så blir vi rent krasst ett hot mot deras överlevnad. Stress gör ju att de har närmare att gå in i “survival mode”. När de vet att vi hör dem så kan de också lyssna på oss och vi kan då hjälpa dem att hantera sin stress så att vi inte hamnar i farliga situationer tillsammans.