Innan snön blev för djup på fältet så kunde vi göra lite annat där än bara rakt fram som det blev i mars när vintern kom på riktigt här utanför Knivsta. Ett av mina favoritmönster som jag bland annat red då var fyra volter i en fyrkant på 20×20 meter. Ett mönster som går att variera i det oändliga i svårighetsgrad, allt från den unga/outbildade hästen och uppåt. Det jag gillar är att man kan variera volter med rakt fram, hörnpasseringar och varvbyten i samma mönster. Varje volt har två möjligheter till att byta varv till en annan volt, man kan också lägga till rakt fram som ett kryss mellan volterna. På en mer utbildad häst kan vi lägga till skolorna, det lättaste är att göra det på raksträckorna och mer utmanande blir det om man gör skolor på volterna.

För Troja handlar det förstås om en mycket grundläggande nivå och framförallt att ge henne tryggheten i att känna igen mönstret vi gör. När hon vet vad jag förväntar mig av henne, dvs var hon ska gå, har hon också en möjlighet att känna att hon själv har koll och kan ta initiativet till att göra något bra. Detta stärker henne självförtroende i vår träning tillsammans.

Efter att ha gått några varv i skritt åt båda hållen där jag gått in på alla fyra volter har jag fått ett tydligt mönster i snön och Troja vet vad vi håller på med. Som jag misstänkte så gillade hon att ha koll och följa spåret i snön. Det som var extra roligt var att framförallt i traven i hennes svårare högra varv blev det väldigt tydligt att hon själv gav sig 17 på att följa det synliga spåret. För mig som ryttare är det i detta läge otroligt viktigt att vara där och stötta henne med min sits och mina hjälper så att hon lyckas med det hon bestämt sig för att göra. För envis som hon är så kämpade hon verkligen sig runt på denna volt nästan på rätt plats. Att så här tidigt i träningen få uppleva hennes egen beslutsamhet att lyckas med något är så roligt och också något som är viktigt att förvalta väl. I det förvaltandet ingår dessutom att jag måste vara medveten om att hon är 22 år och har förslitningsskador från sin karriär som turridningshäst. Den viljan hon visar kanske inte matchar vad hennes kropp klarar av och det är mitt ansvar att se till att hon inte gör mer än vad hon bör göra. Det är ju dessutom extra roligt med tanke på att jag började med en häst som inte var sugen alls på något som hade med dressyr att göra överhuvudtaget. Så jag ser en rolig och givande vår och sommar framför oss. 🙂