Troja kliar sin bästis.

Igår var Troja och jag ute och konstaterade att mygg som har släktträff är vare sig hennes eller min grej. När vi väl tagit oss ifrån de flesta så hade vi en liten diskussion om att inte dra hemåt i full rulle. Det märks att hon har blivit mycket starkare, men skönt är att hon mitt i alltihopa är lyhörd och lyssnar helt ok. Mer myggspray blir det i morgon till kvällen, definitivt. Jag älskar verkligen sommaren med ljuset och värmen, men vissa saker, som t.ex. insekter är verkligen inte roligt när man är hästmänniska.

Idag var det lite roligare däremot. 🙂 Vi tog en tidigare kväll för Trojas matte fick sig en första intro-lektion i hur Troja känns och rör sig idag. Troja har i vårt arbete lärt sig en ny typ av hjälpgivning som hon framöver ska få lära sin matte. Ska bli roligt att se dem hitta en ny relation tillsammans i ridningen, nu med ny kommunikation och en starkare Troja.

Det vi har som utmaning är att Troja gillar inte helt att vara själv ute och träna. Hon är ju gammal turridningshäst och är van att alltid ha andra hästar omkring sig. Hon har i princip alltid ridits ut med sällskap även efter den karriären. Tycker ändå att hon sköter sig väldigt bra när det rör sig saker runtomkring oss. Visst hon tappar koncentrationen och behöver titta på vad det är som rör sig. Får hon bara titta på vad det är och konstatera att det inte var något som skulle äta upp henne så är det rätt lugnt sen. En gång i början så fick hon dock för sig att en häst som galopperade på fältet flydde från något och blev rädd och tvärvände till galopp. När vi efter några steg stannade och vände oss om så hade hästen försvunnit och Troja blev då ännu mer orolig. Hon trodde väl att den hade blivit uppäten av vad den nu flydde ifrån. Det löste sig i alla fall utan större problem, men jag var rätt glad vi inte hade tränat så länge så hon inte hade så mycket styrka göra stora saker.

Nu när vi lärt känna varandra rätt bra så är det egentligen inga större problem, men jag sticker inte under stol med att de bästa ridpassen är när vi har turen att det inte blir någon yttre stimuli utan hon har fullt fokus på mig hela passet. Det är liksom maxat för att bli något bra vid de tillfällena. 🙂