När jag började rida Troja var hon inte alltid förtjust i att man satt upp på henne. Då hon gått som viktbärande turridningshäst så är det ju inte så konstigt att hon blivit sliten av det arbetet och att det påverkar henne på ålderns höst.

När jag började rida henne märkte jag att det också var något som var ett inlärt beteende. Hon kunde definitivt ha lite ont av snedbelastningen som blev, men med en högre pall, min längd och bra teknik vid uppsittning så blev den belastningen minimal.

Det hon gjorde var att hon gick antingen runt runt, mot mig, från mig eller backade. Mitt sätt att arbeta med sånt här är tålamod, tydlighet och vänlighet. Troja vet vad jag vill att hon ska göra, jag ska bara få henne att vilja det också. Jag hade i princip en regel, putta inte ner mig från pallen (plus att det finns gränser för hur man får bete sig, artighet från båda parter).

Jag lät henne alltså ta tiden att röra sig tills hon själv var redo för att stanna och låta mig sitta upp. Jag stod förstås inte passiv och lät henne gå runt utan jag insisterade vänligt men bestämt på att hon skulle stå still med mig. Hon ville också gå iväg när jag precis kommit upp och enda jag gjorde där var att gå tillbaka till pallen och stå still där ett tag innan vi gick iväg igen. Med tiden decimerades allt till att idag står hon helt still och går inte iväg förrän jag ber henne.

Att hon av vår träning tillsammans nu också har muskler som kan stabilisera upp henne på ett annat sätt påverkar ju också att hon idag är bekväm med att man sitter upp på henne. Som jag skrivit i tidigare blogginlägg så valde jag, trots att hon såg ut som hon gjorde då, att rida henne då jag hade större möjlighet att hjälpa henne uppsuttet med sina rörelser än från marken.

Mitt resonemang är att genom att låta det ta den tid det behöver får jag ett mer bestående resultat. Hon står idag still för att hon har valt det själv, samarbetar och vill stå still, inte för att jag har använt negativ förstärkning för att korrigera ett ”felbeteende”. Nu när Troja valt det själv så är risken mycket mindre att hon kommer få ett återfall jämfört med om jag korrigerat henne och låtit den dagliga processen tagit kortare tid.

Sen har ju olika hästar olika historia till varför de inte vill låta sin ryttare sitta upp och kan ha mer explosiva reaktioner. Vissa hästar har inte bara problem med uppsittningen utan det är en del av en tidigare större historia av många andra problem i relationen med oss människor. Där kanske inte ens uppsittning är det som behöver tränas på primärt. Viktiga är att se till att man vet att hästen inte har ont och har den ont ta reda på varför. Därefter får träningen anpassas efter vad det är för typ av individ. Låt hästen vara och känna sig delaktig i träningen, se till att den förstår att det är något ni gör tillsammans och inte något bara du gör med/mot hästen. Vinsten i förlängningen ligger också alltid i att skynda långsamt. Det är så otroligt vanligt att vi människor tappar tålamodet och vill att saker ska gå fortare. Med tålamod, vänlighet och tydlighet så når vi mål som blir mycket mer grundmurade i framtiden, inte bara i att lära en häst stå still vid uppsittning utan vid all träning.