Troja hittar sina naturliga rörelser igen

Troja är en idag 22-årig bruksnordis som för nio år sedan köptes av nuvarande ägare från ett företag där hon gick som viktbärande turridningshäst. Hon har under dessa nio år ridits mycket sparsamt på lugna skogsturer, vilket passar en häst med hennes bakgrund alldeles utmärkt. Hon har under alla år haft lite problem i kroppen som hon har avlastat, jag kommer återkomma till dem när jag har lite fler bilder på hur hon gör idag jämfört med innan vi började träna tillsammans.

Jag började träna med Troja i början av november. Vi tog det väldigt lugnt i början, korta pass enbart tre gånger i veckan. Stora spår i skritt, några steg trav för att få igång bjudningen och lite arbete vid hand varje gång. Den lilla dressyrridning hon har gjort en gång i tiden har uppenbarligen inte varit särdeles roligt och jag vill att hon ska vara intresserad och bli stimulerad av vårt arbete. Hennes inställning till ridbanan gjorde därför att de första gångerna ägnade vi oss åt att inte tycka det var dödstråkigt. Hennes bjudning framåt kändes nästan som om sniglar hade kunnat köra om oss. (Förutom den gången då jag fick galopp mot öppningen när jag bad om lite trav 😀 ) Nummer två var att närma oss spåret, hennes förslag var alltid minst 3 meter innanför. Efter bara en vecka hade det här blivit mycket bättre och det viktigaste av allt för en sån här häst, med massa beröm och minimalt med sånt som kan upplevas negativt för henne. Jag vill att hon ska gå och röra sig för att hon vill, inte för att jag säger att hon måste.

Det första dressyrmässiga vi fokuserade på var att få en normal rörelse i ryggen/kroppen i skritten. Hon rörde bara magen från sida till sida, hade rätt stötig gång och bakbenen var lite svåra att få kontakt med. Detta var den stora anledningen till att jag valde att rida henne varje gång, trots lite underdimensionerade ryggmuskler. Genom att sitta på henne kan jag med min kropp guida henne till rätt rörelser i sin kropp. En annan häst hade jag kunnat välja att bara arbeta från marken i början. Det jag också gjorde var att passa in min bomfria sensation-sadel till henne för att verkligen maximalt kunna uppmuntra henne till att röra sin rygg och kropp på bästa möjliga sätt. Sensationsadeln är en av de första bomfria sadlarna där man kunde fästa in stigbygelupphängningen i hela sadeln och på så vis inte få punkttryck uppe på ryggen.

Den översta bilden är från mitten av december, då hade hon precis självständigt börja hitta ryggens rörelse utan min påminnelse. Den nedre bilden är från första helgen i mars och där ser man tydligt hur ryggmusklerna har kommit till liv och att ländryggens tornutskott inte sticker upp längre. Under denna tid mellan bilderna hade vi dessutom några veckors vila pga is överallt.

Hon har verkligen kommit ut på andra sidan i det vi har gjort hittills. Det är en känslig och lyhörd tjej som vill förstå och samarbeta, samtidigt som hon definitivt inte är en mespropp. Mer om vad vi gör i dressyren i nästa blogginlägg. 🙂

Posted in Ridning and tagged .

2 Comments

  1. Det är så otroligt😍 Trodde hon kanske var för gammal. Men där ser man, vet den som sitter på vad dom ska göra så går det. Otroligt tacksam för det du gör Therese. Troja mår så mycket bättre i kroppen. Har ju faktiskt inte gått så lång tid heller sen du börja😃

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.