Det var en månad sedan ni hörde något om Troja. Det har tuffat på framåt hela tiden. Vi tränar ju bara 4 dagar i veckan så förändringen går ju långsamt jämfört med en yngre häst. Hon kan nu byta skänkelvikning i zigzag i skritt utan större problem, vi har precis börjat titta på förvänd öppna på volt några steg och jag experimenterar lite olika varianter för att få henne att samla ihop sig själv bättre i traven utan att tycka att jag har idiotiska idéer. Det är ju jobbigt för henne och det är viktigt att hon inte känner sig övermannad av det jag ber om.
Jag satte upp mobiltelefonen för att filma häromdagen och kommer sätta upp den några gånger till för att få lite mer material. Jag rider runt ett stort fält och hon är van vid ett helt annat sätt att träna än att försöka hålla sig till en plätt framför en stillastående mobilkamera. När jag ändrade rutin så upptäckte jag hur otroligt känslig hon är för sånt, jag med för den delen. 🙂
Det jag nämligen märkte för egen del är anledningen till att tävla aldrig har känts som min grej. När jag rider en häst så gör jag det som känns bäst här och nu. Att försöka samla ihop något att visa på film var rätt svårt. Jag kände jag tappade en del av mitt flow när jag var tvungen att tänka på var jag var och att jag skulle göra något speciellt. Jag satt upp kameran på en bättre stolpe igår och kommer filma fler gånger för att få lite mer roligt material. Sen får ni ha tålamod. Jag laddade ner nåt program på datorn som skulle vara enkelt, men jag är inte helt sams med det än.
Det som är extra kul med Troja är att vi har börjat galoppera. Eftersom jag red väldigt sent igår så var det rätt mörkt och den här bilden är tagen från stillbild i telefonen och dessutom uppljusad rejält. Inte det bästa fotot med andra ord, men visar ändå. 🙂
Tog också ett foto ännu senare ( det högst upp), som då också fått uppljusats en hel del. Men man ser ändå hur hon har förändrats sen i slutet av april. När hon skrittar i hagen så ser man numera hur magmusklerna arbetar i varje steg, det syntes inte innan.