Längst ner i bloggen så finns ett inlägg som heter Perception of riding. Det är egentligen ett inlägg jag skrev för väldigt många år sedan på en debattsida på nätet. Jag har fått ett gäng förfrågningar om att översätta det till svenska, så…here it comes.

Genom åren har jag mer läst än deltagit i diskussioner om ridning på nätet. Jag har alltid känt att det har varit svårt att diskutera något som mest handlar om känsla. För en känsla är nånting som du aldrig helt och fullt kan beskriva för en annan person. Inte så att den personen förstår till hundra procent vad du känner. Alla har sin egen definition (ord) på en känsla och den definitionen skiljer sig till viss del från person till person. Ta lätthet till exempel, min erfarenhet är att definitionen för hur lätthet känns är mycket olika för många ryttare.

I många år har jag även lyssnat på när vi människor pratar om vår ridning. Vissa pratar om hur de har mjuk hand och mjuka skänklar och bara rider med sitsen, andra säger att de har för mjuk hand eller för hård hand. Det finns ryttare som inte tror på sin förmåga som ryttare och det finns de som tror mycket på sin egen förmåga. Vissa pratar om hur deras häst behöver röra sig med tanke på biomekanik och andra är bara intresserade av att huvudet är på rätt plats så att det ser bra ut. Vissa tycker att man ska rida med mycket skänkel in i en mothållande hand och andra tycker att hästen ska bära sig själv utan att ryttaren ska behöva anstränga sig mer än nödvändigt.

Det är intressant att se människor rida efter att du har hört dem prata om sin ridning. Ibland stämmer ord och bild, ibland inte. Ryttare som inte alls tror på sin ridning kan visa sig vara otroligt talangfulla ryttare. Ryttare som beskriver att han/hon bara rider med tanken kanske rider sin häst som det är ett värstingpass på gymmet.

För många år sedan träffade jag en mycket trevlig kvinna som i sin beskrivning red sin häst bara med en viskning av hjälperna, bara med tanken. Efter flera månader med givande samtal med denna kvinna såg jag hästen bli riden ute på ett fält. Min första tanke var: jösses, vem rider hennes häst. Hästen blev nämligen så sågad i munnen att hela den gungade från sida till sida och det användes så mycket skänkel och sporrar att det var en jobbig syn. När jag såg dem på lite närmare håll såg jag att det var ju kvinnan, som därute trodde att hon red med viskande hjälper.

En annan ryttare, som ofta pratade om att hon borde sälja sin häst för att hon var en obegåvad ryttare, inte hade någon balans och inte fick ordning på sina hårda händer var helt motsatt i sin uppfattning om sin egen ridning. Jag var lika förvånad över den enorma ryttarbegåvning jag såg hos denna ryttare när hon red sin häst, som den obegåvning (i brist på bättre ord) jag såg hos kvinnan på fältet. (där det egentligen enbart handlar om att hon inte fått lära sig bra ridning)

Dessa händelser fick mig att börja fundera på hur jag uppfattade min egen ridning. Tror jag bara att jag har en mjuk stabil hand och en bra, följsam sits som vissa andra ryttare tycker om sin ridning? Tror jag bara att min häst rör sig korrekt när det känns bra, kan verkligheten vara skit? Jag vet att för vissa människor så ser min ridning bra ut och för andra så kanske den uppfattas som skit. Så, vems verklighet är den rätta? Och spelar det verkligen någon roll vad andra människor tycker? Svaret på det är nej, det gör det inte. Den enda individens åsikt om min ridning som spelar någon roll är min hästs åsikt.

Detta leder till ett annat intressant ämne. När vi tittar på andra ryttare med deras hästar, t.ex. när vi pratar om kända tävlingsryttare ser vi olika saker. Vissa ser avslappning där andra ser negativ spänning, vissa ser en korrekt riden häst och andra ser det totalt motsatta. Vissa ser samling där andra ser en bakdel som är kvar på andra sidan ridbanan. Alla dessa människor tycker att de ser rätt, men vem av dem är korrekt i vad de ser? Vad är verkligheten? Endast hästen som utsätts för ridningen vet…..

Så hur ska vi kunna diskutera ridning och dressyr med alla dessa olika uppfattningar? Jag har faktiskt ingen aning. För så länge vi har olika uppfattning om hur vi rider och vad vi ser kommer det vara svårt att diskutera ridning. Vi kan bara prata om vår egen verklighet, en verklighet som för en annan person, som använder samma ord som vi, skulle kunna vara en helt annan verklighet. Detta leder då i sin tur till missförstånd och ibland mycket hätska debatter. Utanför debatterna på nätet har jag stött på hästmänniskor som det har varit väldigt viktigt för att att få rätt, att vinna över den andra personen till sin sida, till deras verklighet och sanning. För mig, när jag diskuterar ridning och dressyr, finns det inget behov av att vinna över någon till min sida. Om de inte håller med om mina tankar om ridning så är det inte mitt problem. 🙂 Jag undrar bara vad hästarna vill att vi ska göra……Vara sanna mot oss själva, lyssna till vår häst, varje dag lära oss någonting nytt och varje dag sträva efter att bli en bättre ryttare i samarbete med vår häst. Inte svårare än så. 🙂

__________
20170422 Känsla och hur vi uppfattar vår ridning har fascinerat mig ända fram till idag. Både vad gäller min egen ridning och mina elevers. Det är en aldrig sinande källa av lärande när det handlar om att kombinera häst och ryttare och få dem att fungera som en enhet i ett ömsesidigt samarbete. Sluta aldrig vara nyfiken när du rider, känn efter och öva på att känna de små nyanserna. Ju mer du hittar dem desto häftigare upplevelse blir det att göra saker med din häst.