Ett fenoment jag sett sista åren är att många inte längre skrittar fram eller av sina hästar. Hästen har kanske stått i boxen sedan klockan 15 på eftermiddagen på vintern. Ryttaren kommer till stallet några timmar senare och rider nåt varv i ridhuset/på ridbanan i skritt på lång tygel och sedan är det mycket trav och galopp större delen av ridpasset och som avslut nåt varv i skritt innan man går in i stallet med sin häst.

Kalla mig gammalmodig, jag är ju ändå född på 70-talet. 🙂 men ett djur som är gjort för rörelse som står inne så pass mycket på vintern behöver mer hjälp än så för att vara en frisk och hållbar häst.

Ett argument som jag hört är att det är tråkigt att skritta fram, men framskrittning behöver inte vara tio minuter på helt hängande tygel runt runt på fyrkantsspåret.

Ett annat är att många idag inte vet hur man arbetar hästen i skritt, det blir att de känner att de bara planlöst åker runt.

Här kommer några exempel på vad som kan göra det svårt eller vad som behövs för att arbeta en häst i skritt:

• Det behövs en mjuk, stadig och föjsam hand så att man inte blockerar hästens rörelse genom hela sin kropp. Huvudets rörelse i skritt hänger ihop med hela kroppen, blockera den rörelsen och man blockerar inte bara huvudet utan hela hästen.
• Det är mycket rörelse i ryttarens bäcken i skritt inte bara framåt-bakåt som ofta är den dominerande rörelsen de flesta ryttare känner. Bäckenets rörelse behöver koordineras och när ryttaren får kontroll över sitt bäcken så får hon också kontroll över sin hästs gångarter.
• I skritten behöver ryttaren ha sån kontroll över sin kropp att skrittens gung inte fortplantar sig upp igenom hela kroppen och ryttaren rör sig mer än sin häst.
• Det är svårare att påverka hästens viktfördelning i skritten jämfört med andra gångarter för det går långsammare och är dessutom fyrtakt. Den tvåtaktiga traven är på ett sätt mer förlåtande och enklare att träna i.
• En långsammare gångart är på ett sätt svår att reglera i tempo, många känner att de inte har kontroll över tempot hästen går i.
• Orsaken till det planlösa runtåkandet är att ryttaren har för dålig kunskap om hur man rider vägar och övningar i skritt för att stärka upp hästen i det arbetet.

Nu vill jag inte skrämma dig. 🙂

Om du känner igen dig i något ovan betyder det att, om du vill, kan du faktiskt bli jäkligt bra på att både värma upp och träna din häst i skritt. Det som krävs är övning och sitta och känna efter. Och jag lovar, när man väl börjar förstå skritt som gångart och blir duktig på att arbeta hästen i skritt så händer det inte bara saker med skritten, det händer saker med de andra gångarterna också. Många av mina elever säger ofta samma sak, de hade ingen aning om hur mycket som hände i skritten. De flest är vana vid att det bara är en transportgångart. Iofs är det en gångart som dessutom är den lättaste att förstöra, så känner man sig otrygg i vad som händer i skritt så är det bra att man inte jobbar jättemycket i dressyren i den. Jag som är van vid att använda dressyr som rehab ser mycket fördelar i att vara duktig på att arbeta i skritt.

För att börja någonstans så börja med att ta några fler varv än ett runt banan/ridhuset så använd det till att känna, känn hur din kropp rör sig, var du har din tyngdpunkt, hur du andas, är du spänd nånstans, känn hur din häst rör sig, är den i balans, eller går den på snedden, hur kan din sits göra så att hästen går rakt utan att du börjar ta i tyglarna, vad hjälper din balans din hästs balans. Och så vidare. 🙂

(Kommentar till bilden angående hjälmbristen på huvudet. Jag hade otroligt svårt att hitta bra hjälmar förr. Alla var tunga och klämde och jag hade svårt att fokusera i dem, hade alltid huvudvärk efter ridningen oavsett vilka hjälmar jag använde (i rimlig prisklass). Ibland red jag därför utan hjälm när jag tränade dressyr. Idag är hjälmarna så mycket bättre att jag knappt märker att jag har den på huvudet, så nu rider jag enbart med hjälm.)